The Cove är nog den dokumentär film som har påverkat mig mest någonsin. Det är den första film som någonsin har bevisat Japans delfinslakt. Ett stenkast från delfinarium och vad man kan tro vara ett delfinvänligt samhälle sker varje år en slakt på ca 23 000 delfiner och tumlare. De jagas in i en vik vid Wakayama där de tallangfulla väljs ut och säljs till delfinarium. Resterande dödas. Varför? De äter upp fisken säger en av fiskarna som utför dådet. Under denna period är viken som annars är en nationalpark stängd för allmänheten men med hjälp av förklädda kameror så lyckas Rick O'Barry filma det hela.  Rick var en av de som gjorde delfinarium och delfiner populära - han var nämligen delfintränaren i "Flipper". "Flipper" blev otroligt populär, men när när Ricks delfin tog livet av sig genom att helt enkelt sluta andas så insåg han att delfinerna inte alltid mår bra i fångenskap, och bedriver en "rädda delfinerna verksamhet". Vi på Whalopedia tycker att denna film bör visas i skolan och på tvn för att informera allmänheten om Japans grymhet i det tysta

The Cove får 5 av 5 valar

Valjakt har funnits i många år – våra förfäder jagade med harpuner, och vi i dagens samhälle använder granater. Trots att kommersiell valjakt förbjuds 1986 fortsätter länder som Norge och Japan med det de kallar för ”jakt i forskningssyfte”. Det är dock allmänt sett som en upptäckning för det faktum att Japan fortfarande jagar val för köttets skull.

Under medeltiden kunde man utnyttja valarnas kött, ben och tran (olja) som bränsle, till husbygge och även diverse tillbehör. Redan då var stora flottor ute för att jaga de större valarna såsom grönlandsvalen och nordkaparen. Det engelska ordet för dessa valar är än idag "right whale", vilket beror på att rätvalar ansågs som de rätta jaktbytena, då de var långsamma och stora med många barder och mycket olja, och som inte sjönk till havets botten då de blev dödade.

Under 1700- och 1800-talet jagades istället huvudsakligen bardvalar – detta berodde på den nya efterfrågan på gomlisterna, som kunde användas till kvinnornas korsetter och krinoliner. Kaskelotens spermacetiolja användes som smörjmedel i maskiner, och dess ambra (sekret från tarmarna) användes till läkemedel och parfymer. Detta kan numera tillverkas på syntetisk väg, men det är än idag värt sin vikt i guld.

Valjakt borde FÖRBJUDAS HELT då det i slutändan kommer leda till utrotning av valar. Dessa djur har funnits sedan urminnes tider, och borde få finnas lika länge till – de har på vissa sätt mer rätt att vara på den här planeten än vi har. De kom ju trots allt först. Vi kan fortfarande så lite om havet – vi kan omöjligt förutse vilken inverkan det skulle ha på världens ekosystem. Det finns andra djur som är beroende av dem, och när de fallerar kommer fler följa i deras fotspår (eller kölvatten).

De flesta valar (i alla fall de som jagas) äter endast krill och djurplankton, vilket gör att de inte har någon större inverkan på fiskebestånden i världen.

SÄG NEJ TILL VALJAKT!

Filmen handlar om Sandy Ricks, som ska tillbringa sommaren hos sin farbror i Coral Keys. Liksom huvudpersonen i vår förra film känner han sig missförstådd, och försöker med alla medel ta sig hem igen. När han är nere i hamnen stöter han dock på en delfin, Flipper, som han naturligtvis genast känner en slags gemenskap här. Trots det lite banala temat tar man ändå upp frågor som miljögifter i havet, och delfinerna som skadedjur. Sanningen förskönas en smula, men är i grund och botten riktig. Dirk, vår huvudpersons ärkefiende, är en lokalfiskare som avskyr delfiner av hela sitt hjärta. Han sysselsätter sig ofta med att jaga bort delfiner, vilket är anledningen till att Flipper kom bort från sin flock, men i verkligheten är det betydligt värre än så.

”Flipper” är väl i sig kanske inte så verklighetstrogen – vi tar hammarhajen Scar som exempel. En hammarhaj skulle för det första aldrig leva ensam då de är flockdjur, och delfin är inte en av favoriträtterna. Det är inte människan heller för den delen, då vi har ”fel” salthalt i vårt blod och smakar alldeles för sött. När vattnet kring Coral Keys sedan blir miljöförgiftat skulle även Scar och Flipper ha påverkats. Delfiner har för övrigt ett alldeles utmärkt ekolod – kommer de bort från sin flock hittar de snabbt tillbaka igen!

Allt som allt är ”Flipper” en trevlig film att se på när du inte har så mycket annat att göra. Mycket sommarkänsla, men den tar också upp frågor som diskuteras än idag – hur mycket påverkar vi havet? ”Flipper” får 2/5 valar av oss på Whalopedia.

Ett marint däggdjur som alltid varit vunnit omgivningens hjärtan. De är mycket sociala djur, och brukar kännetecknas som att vara oerhört lekfulla, intelligenta och lättlärda – detta gör dem till mycket åtråvärda showartister.

Det finns många olika arter av delfiner, men de har alla vissa egenskaper gemensamt.

Delfiner är ofta vänligt inställda till människor och det finns många berättelser om skeppsbrutna och skadade som fått hjälp av delfiner. Även om detta är sant så skall man fortfarande vara vaksam när det kommer till delfiner – rapporter har kommit in om fall där delfiner dränkt, eller skadat, människor. Många gånger har det varit av misstag, då de ”lekt” lite för våldsamt, men i vissa fall rör det sig om honor som försvarar sina ungar. Det är sant att de allra flesta delfiner är vänligt inställda och gärna leker med oss människor, men man skall aldrig glömma bort att de fortfarande är vilda djur.

Under Vietnamkriget gick det många rykten om att amerikanska flottan tränade delfiner då till att döda vietnamesiska dykare. Detta har dock blivit förnekat, men faktum kvarstår att delfiner är en del av U.S. Navy Marine Mammal Program. Programmet undersöker användandet av marina däggdjur i militärt syfte.

En av de största debatterna angående delfiner handlar om deras intelligens – är de verkligen smartare än oss? Det sant att deras hjärna till och med är större än vår egen, och forskare har erkänt att en del av deras funktioner är mer avancerade än våra. Intelligens är dock en definitionsfråga, vilket gör att det är mycket svårt att avgöra om de kan anses vara på samma nivå som oss. I likhet med oss har de två hemisfärer, men där vi har tre lober har de fyra. I den delen av hjärnan som bevarar minnen och framställer tankar är delfinernas faktiskt mer utvecklade än de mest framstående människorna. I dagsläget anses de dock vara på andra plats intelligensmässigt i djurriket, men den placeringen beror nästan enbart på brist på kunskap. Tills vi kan bevisa motsatsen förblir delfinens sanna egenskaper ett mysterium.

Späckhuggarna är de största och snabbaste medlemmarna av delfinfamiljen. Hanarna kan bli upp till 10 m långa, men det som verkligen utmärker dem är deras karakteristiska ryggfena, som oftast är omkring 2 m hög. Det är den största hos någon val, men det är just denna tyngd som ibland kan göra att hanarnas ryggfenor viker sig. De har nämligen inget skelett i sin fena, utan förlitar sig helt på bindningsvävnad.

Späckhuggarna har ett väldigt speciellt utseende – det är mycket kompakta, men tack vare sina kraftfulla fenor och strömlinjeformade kroppar kan de nå hastigheter på upp till 50 km/h, hoppa 6 m upp i luften. Vad gäller färgteckning så är späckhuggarna svarta, med vita undersidor samt en vit fläck bakom varje öga. Bakom ryggfenan har många också ett grått parti, som är format som en sadel.

Nyckeln till dessa valars framgång som predatorer ligger i deras samarbete och koordination mellan olika individer. Jakt är något som kalvarna får lära sig vid mycket låg ålder, och samspelet dem emellan förbättras bara med tiden. De är mycket sociala – flocken håller ihop livet ut, och denna samhörighet kan fortsätta från generation till generation. Storlekarna på flocken variera från allt mellan 4 till 40 medlemmar.

Man vet inte riktigt hur gamla späckhuggare kan bli – det finns rapporter om vilda exemplar som blivit över 90 år gamla, men detta är svårt att kontrollera, då tidigare uppskattningar över deras ålder har visat sig felaktig. I fångenskap blir de dock aldrig mer än 25 år gamla.

Späckhuggarna har en global utspridning, men är talrikast i de näringsrika vattnen vid högre latituder. De måste äta i genomsnitt 2,5-5 % av sin kroppsmassa per dygn, vilket gör att de kräver en ständig och riklig tillgång på bytesdjur. Större delen av deras föda utgörs av fisk och bläckfisk, men späckhuggaren är en av två arter valar som även intar varmblodig föda. Delfiner, tumlare, sälar, sjölejon och havsfåglar är andra djur som ofta ingår i deras diet. De har ett (oförtjänt) rykte som hänsynslös mördare, men det finns faktiskt ett varmblodigt djur som de gärna undviker att anfalla, och framförallt förtära – människan. De ses inte som ett hot till oss, men de har förekommit fall då tränade späckhuggare dödat eller skadat sina tränare i delfinarier. Studier har visat att valarnas beteende blir aggressivare i fångenskap – ett problem, skulle vissa kanske säga. Faktum kvarstår dock att de inte är gjorda för att bli dresserade, och tvingade att göra hopp i en liten pool. Vi talar om en av havets främsta predatorer – de är inte menade för ett liv på SeaWorld.

Späckhuggaren står numera med på listan över utrotningshotade arter, främst därför att deras antal minskar i samma takt som deras bytesdjur försvinner.

Vi på Whalopedia tycker att filmer om valar är inspirerande, för att inte tala om underhållande! Därför vill vi lyfta fram några av våra favoriter/bottennapp. Varför inte själva koppla in den där VHS-spelaren ni har liggande där hemma? Vi kan lova att det blir ett par härliga timmar med underbar 90-tals nostalgi!

”Rädda Willy”, 1993

Filmen handlar om föräldralösa Jesse, som finner sin själsfrände i späckhuggaren Willy, som nyss tagits i fångenskap på ett delfinarium. Willy är egentligen alldeles för stor och gammal för att kunna bli upplärd och tränad till att bli en showartist, men den girige ägaren vägrar erkänna nederlag. Det blir upp till Jesse och hans två medarbetare att försöka hjälpa Willy…

Vi på Whalopedia tycker att ”Rädda Willy ” förtjänar 4/5 valar, då den innehåller många olika aspekter på valar i fångenskap. Vi gillar framförallt att valen i fråga, Keiko som den egentligen heter, själv blev släppt ut i havet efter massivt påtryck från fansen. Till skillnad från de flesta andra filmer benämns späckhuggarna som ”orca” istället för ”killer whales”, vilket låter betydligt trevligare än det senare. Vi vill dock påpeka att det ändå inte är en lysande idé att hoppa ner i en bassäng med en späckhuggare, då de fortfarande rör sig om predatorer som är vana vid det öppna havet, och inte trivs när de blir instängda.

Som avslutning vill vi bara säga att det är en väldigt underhållande film, och vi rekommenderar den varmt, även om den kanske inte alltid är så verklighetstrogen (spana bara in Willys 7 meters hopp i slutet!).

Runt 90% av världens valbestånd består av underordningen Odontoceti-tandvalar. Som man kan höra på namnet så har tandvalar någon slags tänderunder något stadium av livet. Likformiga tänder i hela munen som skall hålla hela livet. Tand valar har alltså inte mjölktänder som vi människor. De flesta tandvalar är relativt små delfiner eller tumlare som vanligen har en kroppslängd under 4,5 meter. Det finns dock kända undantag som späckhuggare, grindvalar(9 meter) och kaskelotten(18 meter). Hos de flesta tandvalar så är käken förlängd till en näbbliknande nos. Bakom den rundade pannan så sitter Melonen.

Liksom Bardvalarna så har Tandvalarna lungor istället för gälar. Det är därför de går upp till ytan för att hämta luft. Tandvalar har tillskilnad från bardvalarna bara ett lufthål. (bardvalarna har två) trots detta klarar valarna att vara extremt länge under ytan på endast ett andetag detta tack vare att de kan byta ut upp till90% av lungornas innehåll, detta kan jämföras med de landlevande organismer som byter ut cirka 15% per andetag.

Trots att tandvalarna är mindre än bardvalar så är deras byten större. Tandvalar äter främst fisk men också bläckfiskar. kaskelotten lever tillexempel på jätte bläckfiskar. Späckhuggare fick sitt engelska namn killer whales just för att de i grupp kan döda valar. dock så äter de nästan enbart tungan och låter resten av valen sjunka till havets botten.

Några typiska tandvalar är delfinen, kaskeloten, vitvalen (se ovan) och späckhuggaren

Innan Carl von Linnés klassificering av valarna som däggdjur sågs de som ett slags fiskar med odjursliknande drag.  Detta har genom tiderna gett upphov till berättelser om varelser såsom Moby Dick, Loch Ness odjuret, Kraken och inte minst Schylla och Karybdis. Det är först under 1900-talet som man började undersöka valarna med vetenskapliga ögon, istället för vidskepliga. Forskare kunde då fastställa att även om de liknar större hajar är valarna i sanning marina däggdjur. De är varmblodiga, andas luft med sina lungor och föder levande ungar som diar mjölk. Till skillnad från de flesta landlevande däggdjur har de dock ingen hårbeklädnad för att hålla uppe kroppstemperaturen då detta skulle komma att bromsa framfarten i vattnet, och förkasta deras strömlinjeformade kroppar.

Av alla vattenlevande däggdjur är valarna de i särklass mest anpassade och specialiserade för ett liv i vattnet. Sälar måste gå upp på land för att fortplanta sig, och både sälar och sirendjur går upp på klippor ovanför vattenytan för att värma sig i solen.

Valarna kommer ursprungligen från de första hovförsedda landlevande däggdjur som återvänt till det hav de en gång kom från. Frambenen utvecklades till paddlar, och bakbenen kom att försvinna helt och istället utvecklades stjärtfenor.