Späckhuggarna är de största och snabbaste medlemmarna av delfinfamiljen. Hanarna kan bli upp till 10 m långa, men det som verkligen utmärker dem är deras karakteristiska ryggfena, som oftast är omkring 2 m hög. Det är den största hos någon val, men det är just denna tyngd som ibland kan göra att hanarnas ryggfenor viker sig. De har nämligen inget skelett i sin fena, utan förlitar sig helt på bindningsvävnad.

Späckhuggarna har ett väldigt speciellt utseende – det är mycket kompakta, men tack vare sina kraftfulla fenor och strömlinjeformade kroppar kan de nå hastigheter på upp till 50 km/h, hoppa 6 m upp i luften. Vad gäller färgteckning så är späckhuggarna svarta, med vita undersidor samt en vit fläck bakom varje öga. Bakom ryggfenan har många också ett grått parti, som är format som en sadel.

Nyckeln till dessa valars framgång som predatorer ligger i deras samarbete och koordination mellan olika individer. Jakt är något som kalvarna får lära sig vid mycket låg ålder, och samspelet dem emellan förbättras bara med tiden. De är mycket sociala – flocken håller ihop livet ut, och denna samhörighet kan fortsätta från generation till generation. Storlekarna på flocken variera från allt mellan 4 till 40 medlemmar.

Man vet inte riktigt hur gamla späckhuggare kan bli – det finns rapporter om vilda exemplar som blivit över 90 år gamla, men detta är svårt att kontrollera, då tidigare uppskattningar över deras ålder har visat sig felaktig. I fångenskap blir de dock aldrig mer än 25 år gamla.

Späckhuggarna har en global utspridning, men är talrikast i de näringsrika vattnen vid högre latituder. De måste äta i genomsnitt 2,5-5 % av sin kroppsmassa per dygn, vilket gör att de kräver en ständig och riklig tillgång på bytesdjur. Större delen av deras föda utgörs av fisk och bläckfisk, men späckhuggaren är en av två arter valar som även intar varmblodig föda. Delfiner, tumlare, sälar, sjölejon och havsfåglar är andra djur som ofta ingår i deras diet. De har ett (oförtjänt) rykte som hänsynslös mördare, men det finns faktiskt ett varmblodigt djur som de gärna undviker att anfalla, och framförallt förtära – människan. De ses inte som ett hot till oss, men de har förekommit fall då tränade späckhuggare dödat eller skadat sina tränare i delfinarier. Studier har visat att valarnas beteende blir aggressivare i fångenskap – ett problem, skulle vissa kanske säga. Faktum kvarstår dock att de inte är gjorda för att bli dresserade, och tvingade att göra hopp i en liten pool. Vi talar om en av havets främsta predatorer – de är inte menade för ett liv på SeaWorld.

Späckhuggaren står numera med på listan över utrotningshotade arter, främst därför att deras antal minskar i samma takt som deras bytesdjur försvinner.