Ett marint däggdjur som alltid varit vunnit omgivningens hjärtan. De är mycket sociala djur, och brukar kännetecknas som att vara oerhört lekfulla, intelligenta och lättlärda – detta gör dem till mycket åtråvärda showartister.

Det finns många olika arter av delfiner, men de har alla vissa egenskaper gemensamt.

Delfiner är ofta vänligt inställda till människor och det finns många berättelser om skeppsbrutna och skadade som fått hjälp av delfiner. Även om detta är sant så skall man fortfarande vara vaksam när det kommer till delfiner – rapporter har kommit in om fall där delfiner dränkt, eller skadat, människor. Många gånger har det varit av misstag, då de ”lekt” lite för våldsamt, men i vissa fall rör det sig om honor som försvarar sina ungar. Det är sant att de allra flesta delfiner är vänligt inställda och gärna leker med oss människor, men man skall aldrig glömma bort att de fortfarande är vilda djur.

Under Vietnamkriget gick det många rykten om att amerikanska flottan tränade delfiner då till att döda vietnamesiska dykare. Detta har dock blivit förnekat, men faktum kvarstår att delfiner är en del av U.S. Navy Marine Mammal Program. Programmet undersöker användandet av marina däggdjur i militärt syfte.

En av de största debatterna angående delfiner handlar om deras intelligens – är de verkligen smartare än oss? Det sant att deras hjärna till och med är större än vår egen, och forskare har erkänt att en del av deras funktioner är mer avancerade än våra. Intelligens är dock en definitionsfråga, vilket gör att det är mycket svårt att avgöra om de kan anses vara på samma nivå som oss. I likhet med oss har de två hemisfärer, men där vi har tre lober har de fyra. I den delen av hjärnan som bevarar minnen och framställer tankar är delfinernas faktiskt mer utvecklade än de mest framstående människorna. I dagsläget anses de dock vara på andra plats intelligensmässigt i djurriket, men den placeringen beror nästan enbart på brist på kunskap. Tills vi kan bevisa motsatsen förblir delfinens sanna egenskaper ett mysterium.

Späckhuggarna är de största och snabbaste medlemmarna av delfinfamiljen. Hanarna kan bli upp till 10 m långa, men det som verkligen utmärker dem är deras karakteristiska ryggfena, som oftast är omkring 2 m hög. Det är den största hos någon val, men det är just denna tyngd som ibland kan göra att hanarnas ryggfenor viker sig. De har nämligen inget skelett i sin fena, utan förlitar sig helt på bindningsvävnad.

Späckhuggarna har ett väldigt speciellt utseende – det är mycket kompakta, men tack vare sina kraftfulla fenor och strömlinjeformade kroppar kan de nå hastigheter på upp till 50 km/h, hoppa 6 m upp i luften. Vad gäller färgteckning så är späckhuggarna svarta, med vita undersidor samt en vit fläck bakom varje öga. Bakom ryggfenan har många också ett grått parti, som är format som en sadel.

Nyckeln till dessa valars framgång som predatorer ligger i deras samarbete och koordination mellan olika individer. Jakt är något som kalvarna får lära sig vid mycket låg ålder, och samspelet dem emellan förbättras bara med tiden. De är mycket sociala – flocken håller ihop livet ut, och denna samhörighet kan fortsätta från generation till generation. Storlekarna på flocken variera från allt mellan 4 till 40 medlemmar.

Man vet inte riktigt hur gamla späckhuggare kan bli – det finns rapporter om vilda exemplar som blivit över 90 år gamla, men detta är svårt att kontrollera, då tidigare uppskattningar över deras ålder har visat sig felaktig. I fångenskap blir de dock aldrig mer än 25 år gamla.

Späckhuggarna har en global utspridning, men är talrikast i de näringsrika vattnen vid högre latituder. De måste äta i genomsnitt 2,5-5 % av sin kroppsmassa per dygn, vilket gör att de kräver en ständig och riklig tillgång på bytesdjur. Större delen av deras föda utgörs av fisk och bläckfisk, men späckhuggaren är en av två arter valar som även intar varmblodig föda. Delfiner, tumlare, sälar, sjölejon och havsfåglar är andra djur som ofta ingår i deras diet. De har ett (oförtjänt) rykte som hänsynslös mördare, men det finns faktiskt ett varmblodigt djur som de gärna undviker att anfalla, och framförallt förtära – människan. De ses inte som ett hot till oss, men de har förekommit fall då tränade späckhuggare dödat eller skadat sina tränare i delfinarier. Studier har visat att valarnas beteende blir aggressivare i fångenskap – ett problem, skulle vissa kanske säga. Faktum kvarstår dock att de inte är gjorda för att bli dresserade, och tvingade att göra hopp i en liten pool. Vi talar om en av havets främsta predatorer – de är inte menade för ett liv på SeaWorld.

Späckhuggaren står numera med på listan över utrotningshotade arter, främst därför att deras antal minskar i samma takt som deras bytesdjur försvinner.

Vi på Whalopedia tycker att filmer om valar är inspirerande, för att inte tala om underhållande! Därför vill vi lyfta fram några av våra favoriter/bottennapp. Varför inte själva koppla in den där VHS-spelaren ni har liggande där hemma? Vi kan lova att det blir ett par härliga timmar med underbar 90-tals nostalgi!

”Rädda Willy”, 1993

Filmen handlar om föräldralösa Jesse, som finner sin själsfrände i späckhuggaren Willy, som nyss tagits i fångenskap på ett delfinarium. Willy är egentligen alldeles för stor och gammal för att kunna bli upplärd och tränad till att bli en showartist, men den girige ägaren vägrar erkänna nederlag. Det blir upp till Jesse och hans två medarbetare att försöka hjälpa Willy…

Vi på Whalopedia tycker att ”Rädda Willy ” förtjänar 4/5 valar, då den innehåller många olika aspekter på valar i fångenskap. Vi gillar framförallt att valen i fråga, Keiko som den egentligen heter, själv blev släppt ut i havet efter massivt påtryck från fansen. Till skillnad från de flesta andra filmer benämns späckhuggarna som ”orca” istället för ”killer whales”, vilket låter betydligt trevligare än det senare. Vi vill dock påpeka att det ändå inte är en lysande idé att hoppa ner i en bassäng med en späckhuggare, då de fortfarande rör sig om predatorer som är vana vid det öppna havet, och inte trivs när de blir instängda.

Som avslutning vill vi bara säga att det är en väldigt underhållande film, och vi rekommenderar den varmt, även om den kanske inte alltid är så verklighetstrogen (spana bara in Willys 7 meters hopp i slutet!).

Runt 90% av världens valbestånd består av underordningen Odontoceti-tandvalar. Som man kan höra på namnet så har tandvalar någon slags tänderunder något stadium av livet. Likformiga tänder i hela munen som skall hålla hela livet. Tand valar har alltså inte mjölktänder som vi människor. De flesta tandvalar är relativt små delfiner eller tumlare som vanligen har en kroppslängd under 4,5 meter. Det finns dock kända undantag som späckhuggare, grindvalar(9 meter) och kaskelotten(18 meter). Hos de flesta tandvalar så är käken förlängd till en näbbliknande nos. Bakom den rundade pannan så sitter Melonen.

Liksom Bardvalarna så har Tandvalarna lungor istället för gälar. Det är därför de går upp till ytan för att hämta luft. Tandvalar har tillskilnad från bardvalarna bara ett lufthål. (bardvalarna har två) trots detta klarar valarna att vara extremt länge under ytan på endast ett andetag detta tack vare att de kan byta ut upp till90% av lungornas innehåll, detta kan jämföras med de landlevande organismer som byter ut cirka 15% per andetag.

Trots att tandvalarna är mindre än bardvalar så är deras byten större. Tandvalar äter främst fisk men också bläckfiskar. kaskelotten lever tillexempel på jätte bläckfiskar. Späckhuggare fick sitt engelska namn killer whales just för att de i grupp kan döda valar. dock så äter de nästan enbart tungan och låter resten av valen sjunka till havets botten.

Några typiska tandvalar är delfinen, kaskeloten, vitvalen (se ovan) och späckhuggaren